Killen med luvan.

Ännu en dag går Sara med sin bästa vän Anders över skolgården. Anders och Sara har vart kompisar i flera år nu, vilket Sara tycker är riktigt skönt eftersom hon kan lita på han så mycket, han är en sådan killkompis som alltid finns där för henne. Det är kallt ute, en december dag. " Varför går du så fort? " frågar Anders undrande, Sara svarar med en nervös ton " Jag fryser, kan du skynda dig lite är du snäll? " . Anders svarar inte och tittar ner i marken samtidigt som han går. Det blir en tyst stund och Sara förstår att Anders vill säga någonting. Så hon frågar " Vadå? Var det något du ville säg? " Han tittar på henne och suckar. " Nej, vi kan ta det någon annan gång. "

Sara har en nervös känsla i kroppen. Hon har satt upp sitt långa bruna hår i en hästsvans och tagit på sig sina finaste kläder. Idag tänker hon att dagen har kommit, dagen då hon ska våga ta steget och börja prata med den killen hon alltid har vart lite förälskad i, Calle.

Sara har alltid varit en tjej som är framåtriktad, som inte håller sig bakåt, utan vågar ta plats och vågar prata med folk. Fram till nu, hon blir stel i kroppen när hon ser han, och det känns som om hjärtat slår i 100 km/h. Som om alla andra personer i världen försvinner förutom han, Calle. Calle har de finaste ögonen i världen, och även det finaste ansiktet. 

Sara går in igenom skoldörrarna och tar ut sina öronsnäckor ur öronen, hon tänker att hon måste vara beredd om Calle kommer igenom korridoren. Det är fullt i korridoren utav elever som ska till sina klassrum. En enda röra tänker Sara att det är. Hon försöker ta sig fram, tills hon känner en smäll mot sin panna. Hon tappar balansen och snubblar till och lutar sig mot skåpet. Så hör hon en mörk röst "Gick allt bra? " Var det Calle som sa detta? Hon ryser i hela kroppen, och tittar bakom sig. Det var en kille, med luva på sig, Sara kunde inte se vem det var.  Sara svarar " jadå, är allt okej med dig? " Han svarar inte. Sara känner att killen tar ner sin hand i Saras ficka när han går förbi. Sara tänker på varför han gjorde så... Sedan förstår hon att han la ner något i hennes ficka. Hon tar ner handen och känner en pappersbit i hennes ficka. Hon tar upp lappen och läser. " Möt mig i södra korridoren klockan 3, kom ensam ". Sara blir rädd, hon såg ju inte vem killen med luvan var, men samtidigt kan hon inte låta bli att hoppas att det var Calle. Hon blir nyfiken. Hon bestämmer sig för att träffa killen med luvan klockan 3.

Där står han som vanligt med sina kompisar, lutar sig mot bordet och väntar på att lektionen ska börja. Det är spanska första lektionen, den enda lektionen Sara har med Calle. Med en nervös känsla i kroppen går Sara i mot Calle, hon har lovat sig själv att prata med han idag. Stunden hon har väntat på väldigt länge ska nu inträffa, hon är nervös.

Hon går med lugna steg i mot Calle och frågar " Calle kan jag får snacka lite med dig ensam? " Det lät mesigt, på det sättet hon sa det. Sara känner att hon kommer rodna. Calle tittar förvånat på henne, och svarar med en kaxig ton " Varför skulle jag vilja prata med dig?" Orden skär i Saras mage, som om tusen knivar har stuckits in i henne. Vad ska hon svara nu? Hon svarar " Jag måste bara fråga dig en sak... " Calle svarar " Men fattar du inte? Jag vill inte. "Sara får panik, hon går iväg till sin plats. Hon är helt förkrossad, hon tänker på hur han kunde säga så? Framför alla hans kompisar också! Han fick det att låta som om hon inte betydde någonting. Som om hon var en sten i rymden. Gråten kommer upp i halsen, hon måste ut. Sara går snabbt ut så det inte ska synas att tårarna är fyllda i ögonen.

Klockan är kvart i 3. Snart ska Sara smita ut från lektionen och gå till södra korridoren.
Hon hatar Calle nu, han var ett svin, hur kunde han avfärda en tjej på det sättet? Sara vill ha en kille som behandlar henne med respekt och kärlek, någon som förstår henne ut och in. Inte som Calle... Hon förstår nu att det inte var Calle som la ner lappen i hennes ficka, att det inte var Calle som var killen med luvan, utan att det var någon annan. Någon som var romantisk, Sara ville väldigt gärna träffa denna killen.
Klockan är nu 3, hon smiter ut från lektionen och går med raska steg mot södra korridoren.

När Sara kommer fram till korridoren står killen med luvan med ryggen i mot henne, han står ungefär 8 meter ifrån henne. Nu gäller det, nu ska hon få reda på vem det är. Hon stannar, tar mod till sig och frågar " Vem är du? " Killen svarar, men står fortfarande med ryggen i mot, " Du vet mycket väl vem jag är " Sara förstår inte och frågar " Men jag ju har aldrig träffat dig förut? " Killen svarar , " Jodu, varje dag " . Och det är nu Sara förstår, det är inte någon ny kille som står här med luvan. Killen med luvan är Anders.  Han försökte förklara något för henne i morse på väg till skolan, men Sara tänkte inte på det då utan hade istället sitt huvud fullt med Calle, dumma Calle. Hur kunde hon tänka på Calle när den bästa killen i världen skulle berätta något viktigt för henne? Bästa Anders, han har alltid vart där för henne.  Anders vänder sig om, hans blonda hår hänger över ena ögat i luvan, han ser nervös men ändå glad ut. Han tittar på henne med sina bruna stora ögon. Sara tänker att han är så fin, har han verkligen alltid varit här?